Officiellt hej då
Don't go that way
Såg precis på "An american crime" (länk) för ungefär sextotionde gången. Den är så hemsk, och den verkliga historien (länk) är till och med värre.
En av dem få dramafilmerna jag faktiskt tycker om.
Skolavslutning
Jag tog bara två bilder på skolavslutningen i år. Fint fint.
Hon berättade aldrig för någon
Jag är inte riktigt säker på vad som händer med mig längre. Det känns inte liksom som jag är jag längre, utan mer som en utomjording som svävar runt någonstans långt borta. Kanske är jag ett eko av vad som brukade vara.
Jag har haft på musik på högsta volym för att jag behöver ord från människor, fast inte ett endaste fastnar och jag förstår ingenting längre.
På min hand skrev jag "Plats från vilken ingen återvändo finns." men det försvann då jag satt alldeles för länge i duschen och försökte vakna från det här, så nu har jag inte ens någon slags påminnelse. Fast kanske är det ändå bäst så, för jag hoppas att det var en lögn.
J.K. Rowlings beskrivning av depression här nedanför förklarar varendaste tanke som susat genom min hjärna den senaste tiden:
"The absence of being able to envisage that you will ever be cheerful again. The absence of hope. That very deadened feeling, which is so very different from feeling sad."
Lysekil
Det blir inget Lysekil i år, vilket är lite synd. Bilden ovanför togs precis innan ett bad förra året (därav badshortsen). Saknar't.
Too young to know
Jag älskar det här klippet.
Novell
"Hämden är ljuv."
Han satt på sin säng. Där hade han spenderat den största delen av de senaste månaderna. Han tände ännu en cigg och andades in den äckliga röken. Tummade på paketet. "Rökning dödar". Om det ändå vore så enkelt.
Mittemot honom hängde en inramad bild. Han, med en kleinblå pikétröja och ett brett léende, och Jenny, med sina stora gröna ögon. För bara några månader sedan hade han gjort vad som helst för henne. Nu ville han spy bara han hörde hennes namn.
Varför han hade kvar tavlan kunde han inte helt svara på. Han hade nog bara inte klarat av att ta ner den. För psykiskt krävande.
Han hade älskat henne. Älskat hennes långa hår, hennes mjuka röst och det faktum att hon hade tre födelsemärken som formade en triangel på hennes vänstra skulderblad. Han hade älskat att se hennes bröstkorg sakta höjas och sänkas när hon andades sömn. Det var omöjligt att tänka att han inte skulle få uppleva något av det där igen.
Hon hade träffat en ny. Niclas. Det fanns inga andra sätt att beskriva hans känslor för Niclas än rent hat.
I huvudet hade han tänkt ut så många olika hämndplaner att han inte längre kunde räkna dem på alla fingrar och tår han hade. Men han hade inte gjort någonting än. Han var ännu inte säker på om han ville se Jenny lida eller inte. Trots att hon lämnat honom, gjort honom till ett vrak, älskade han henne fortfarande. Helst av allt ville han att det skulle vara de igen. Men innerst inne visste han att det inte skulle bli så. Någonsin.
Sisådär en månad senare såg han de på stan. De höll hand, skrattade, kramades. Hon virade en lock av Niclas hår runt sitt finger när de kysstes. Precis som hon alltid gjort med honom.
I den sekunden bestämde han sig. Hon förtjänade inte att leva. Inte efter vad hon gjort mot honom. Hon hade rivit sönder hans hjärta, stampat på det. Ville hon så gärna vara med Niclas kunde hon lika gärna dö med honom.
Elva timmar senare, när det mörknat och alla sedan länge somnat, stod han utanför hennes dörr. Hon hade ett litet ljusgult hus med vita knutar. På uppfarten stod Niclas mörkt gröna Ford. Precis som han förväntat sig. Niclas var där.
I händerna höll han de enda två sakerna han behövde för att de skulle sona för vad de gjort. En dunk bensin, och en tändare.
Han tvekade inte en sekund. Gick runt huset med bensindunken upp och ner. Njöt av klunkandet när innehållet snabbt tömdes.
När all den starkt doftande sörjan var utspridd över stället han brukade kalla sin favoritplats, drog han fram tändaren. Han stirrade på den i någon minut, innan fingrarna som hårt kramade om den, släppte taget.
Den korta stunden det tog för tändaren att nå marken, var som i slow motion. Trots att det egentligen var så kortvarigt, hann han se hela sitt liv passera framför ögonen. Allt från det att han var sju år och bröt benet till det att han var tjugotre och Jenny blev hans egen.
När dem stora lågorna slök huset kände han något för första gången på så länge. Innan hade han bara varit ett mörker, men att se den svarta röken smälta in i natthimmeln, väckte honom. Han hade aldrig någonsin varit så levande.
"Hämnden är ljuv" var det sista han sa till sig själv, innan han lät den brandgula elden svälja också honom. Hämnden är ljuv...
Lärarens kommentar: Jag är imponerad, Ida! Du fångar läsarna med din inledning, och ditt språk passar perfekt med texttypen. Du måste vara med i någon novelltävling!
Betyg: MVG
You'll lose
För några dagar sedan var det vårmarknad och jag kunde inte låta bli att köpa några myströjor. Den här, en tröja med Homer Simpson och en till tröja med apor.
Tror de kostade ungefär femtio riksdaler styck.
Beroende
Åh, jag kan inte sluta spela detta. Jag känner nästan att jag borde inskaffa en Iphone bara för att kunna spela det mest hela tiden.
Utkast
Till hösten startar jag en ny blogg som jag kommer använda som dagbok, dock lösenordsskyddad. Tills dess hänger jag på tumblr.
Tumblr
http://rosvall.tumblr.com/
War & Hate
De spelar på Peace & Love den första juli, men jag får inte lov att gå, för jag är nämligen ett septemberbarn, alltså inte riktigt fyllda femton än. Om jag varit född någon månad tidigare hade jag köpt endagsbiljett för åttahundrafemtio riksdaler och dragit dit med brodern min.
Tills nästa gång The Strokes bestämmer sig för att dra förbi här i norr så får jag alltså nöja mig med Youtube och möjligen Spotify. Och så photoshop då, för att redigera in mig själv i alla deras bilder.
'
Mest bilder på Jules, meh. Så går det när man är förälskad.
Seaglobes
Ibland får man lov att vara barn
Jag märkte att klockan var fyra på morgonen och bestämde mig då för någon anledning att dra på mig ett par gummistövlar och gå ut och gunga i regnet. Det fanns ingen ute, så jag orkade inte ens ta på mig byxor. Tummen upp för att springa runt utomhus i gigantisk Homer Simpsons t-shirt, trosor och rosa gummistövlar. Äsch, det är sådant man kan göra när man inte sover helt enkelt.
Nu, en timme senare kom jag precis in, genomblöt och lerig. Jag snubblade nämligen på mig själv och landade i en lerpöl. Så duktig kan man vara. Glad är jag hursomhelst, och roligt hade jag.
Jag äger ingen passande bild.
Tjugo frågor på engelska
1- Who my best friends are. Pain, depression and death.
2- What I hate most about myself. Being so awfully lazy.
3- What I love most about myself. Being so awesome.
4- What I’m really good at. Writing. Sleeping. Hacking. Eating cake.
5- What I’m really bad at. Sports. Giving a fuck.
6- Biggest turn ons. Skinny, tall, pale rocker guys with long dark hair and tight jeans. Preferably with converse or possibly Dr. Martens. If they can sing or/and play guitar too, I'm losing my pants.
7- Biggest turn offs. I don't know, maybe short guys? And people who uses "LOL", "U", "Y" or "2" as actual words.
8- What I want to be when I get older. Something with literature.
9- My relationship with my siblings. They're pretty damn awesome.
10- My relationship with my parents. Pretty much the same as nine I guess.
11- My idea of a perfect date. Sweden doesn't really have dates.
12- My biggest pet peeves. Bad spelling. Attention seekers. People who complain all the time.
13- A description of the boy I like. Read question number six.
14- A description of the person I dislike the most. Killable.
15- A reason I’ve lied to a friend. To keep a secret.
16- Where I have lived before. Here and there.
17- A description of the family I want to have when I’m older. I'd rather be by myself. Maybe I'll get a cat. We'll see.
18- What my greatest achievements are. I'm way to lazy to actually write everything I've ever done right.
19- What I hate the most about school. All the bimbos. And the hours. Who is really awake at 8 anyways?
20- How my last kiss when down. It was like one and a half years ago now. I don't really want to talk about it.