För ett tag sedan hade vi i uppgift att skriva en novell med titeln "Hämden är ljuv" i svenskan. Det här är första utkastet jag gjorde (och jag hatar det). Men jag lägger upp det i vilket fall som helst, då min lärare tyckte om det.

"Hämden är ljuv."

Han satt på sin säng. Där hade han spenderat den största delen av de senaste månaderna. Han tände ännu en cigg och andades in den äckliga röken. Tummade på paketet. "Rökning dödar". Om det ändå vore så enkelt.

Mittemot honom hängde en inramad bild. Han, med en kleinblå pikétröja och ett brett léende, och Jenny, med sina stora gröna ögon. För bara några månader sedan hade han gjort vad som helst för henne. Nu ville han spy bara han hörde hennes namn.

Varför han hade kvar tavlan kunde han inte helt svara på. Han hade nog bara inte klarat av att ta ner den. För psykiskt krävande.

Han hade älskat henne. Älskat hennes långa hår, hennes mjuka röst och det faktum att hon hade tre födelsemärken som formade en triangel på hennes vänstra skulderblad. Han hade älskat att se hennes bröstkorg sakta höjas och sänkas när hon andades sömn. Det var omöjligt att tänka att han inte skulle få uppleva något av det där igen.

Hon hade träffat en ny. Niclas. Det fanns inga andra sätt att beskriva hans känslor för Niclas än rent hat.

I huvudet hade han tänkt ut så många olika hämndplaner att han inte längre kunde räkna dem på alla fingrar och tår han hade. Men han hade inte gjort någonting än. Han var ännu inte säker på om han ville se Jenny lida eller inte. Trots att hon lämnat honom, gjort honom till ett vrak, älskade han henne fortfarande. Helst av allt ville han att det skulle vara de igen. Men innerst inne visste han att det inte skulle bli så. Någonsin.

Sisådär en månad senare såg han de på stan. De höll hand, skrattade, kramades. Hon virade en lock av Niclas hår runt sitt finger när de kysstes. Precis som hon alltid gjort med honom.

I den sekunden bestämde han sig. Hon förtjänade inte att leva. Inte efter vad hon gjort mot honom. Hon hade rivit sönder hans hjärta, stampat på det. Ville hon så gärna vara med Niclas kunde hon lika gärna dö med honom.

Elva timmar senare, när det mörknat och alla sedan länge somnat, stod han utanför hennes dörr. Hon hade ett litet ljusgult hus med vita knutar. På uppfarten stod Niclas mörkt gröna Ford. Precis som han förväntat sig. Niclas var där.

I händerna höll han de enda två sakerna han behövde för att de skulle sona för vad de gjort. En dunk bensin, och en tändare.

Han tvekade inte en sekund. Gick runt huset med bensindunken upp och ner. Njöt av klunkandet när innehållet  snabbt tömdes.

När all den starkt doftande sörjan var utspridd över stället han brukade kalla sin favoritplats, drog han fram tändaren. Han stirrade på den i någon minut, innan fingrarna som hårt kramade om den, släppte taget.

Den korta stunden det tog för tändaren att nå marken, var som i slow motion. Trots att det egentligen var så kortvarigt, hann han se hela sitt liv passera framför ögonen. Allt från det att han var sju år och bröt benet till det att han var tjugotre och Jenny blev hans egen.

När dem stora lågorna slök huset kände han något för första gången på så länge. Innan hade han bara varit ett mörker, men att se den svarta röken smälta in i natthimmeln, väckte honom. Han hade aldrig någonsin varit så levande.

"Hämnden är ljuv" var det sista han sa till sig själv, innan han lät den brandgula elden svälja också honom. Hämnden är ljuv...

Lärarens kommentar: Jag är imponerad, Ida! Du fångar läsarna med din inledning, och ditt språk passar perfekt med texttypen.  Du måste vara med i någon novelltävling!

Betyg: MVG