Vi fick i uppgift att skriva en novell om vad som helst i skolan (till en bok vi gör), och det här är den som jag skrev. Jag fick MVG.

"Hur vet man om man drömmer?"

Jag kröp ner i hans mjuka säng och drog in doften av hans kudde. Den luktade som en blandning av viol och sand, och jag älskade det.

Hans arm smög runt min midja och hans kropp närmade sig min. Han kysste mig i nacken och drog sitt lillfinger på varje kota längs hela min ryggrad, precis så som han alltid gör.

Trots att jag var vänd mot honom och hade slutna ögon, kunde jag känna hur han log. Och trots att jag visste att han inte såg det, så log jag tillbaka.

Jag kunde känna varendaste rörelse han gjorde och varenda tanke han tänkte. Jag bara visste. Jag kunde känna hur han rörde på sin högra lilltå, jag kunde känna hur han andades lite extra djupt, och jag kunde känna hur han bet sig i underläppen.

Han hoppade över ett andetag och greppet runt min midja lossade lite när han gled in i sömn. Först då vände jag mig om och bara tittade på honom ett tag. En lätt vindpust fick spetsgardinen att bölja till och för bara en sekund lyste solen på hans bleka hy. Han var vacker. Varendaste liten del av honom var så vacker att det kändes som varendaste liten bit av mig skulle gå sönder bara jag kollade bort.

Jag smekte hans kind och lade håret som lagt sig på hans tinning varsamt bakom hans öra igen. Han såg så fridfull och bräcklig ut, som en porslinsdocka som kunde gå i bitar när som helst.

Långt bakom hans ögonlock utspelade sig nattens drömmar, och jag kunde inte låta bli att undra vad de handlade om. Om någonting ljuvligt förmodligen, ty min mormor berättat för länge sedan att vackra människor alltid drömmer vackert. Och finare människa fanns det inte.

Timmarna hade rusat fram. Snart skulle dagen gry, men det spelade ingen roll. Att sova var ingenting förutom slöseri på tid. Istället steg jag upp ur sängen och kröp upp på hans fönsterbräda. Där satt jag alltid när bara tanken av sömn var alldeles för långt borta för att nå.

Stråk av orange och rosa seglade över himlens blå, och silhuetter av fåglar uppenbarade sig mot den uppgående solens röda sken. Gryningens moln masade sig sakta fram emot mig. Och för första gången på många år var jag helt lycklig.

Exakt såhär vill jag att mitt liv ska vara.

Jag funderar på att ta en sen promenad. Det har varit underbart väder hela dagen, och fast klockan snart är tio så är det fortfarande det.

Just nu så sitter jag dock på min vanliga plats på fönsterkarmen och läsar gamla tidsskrifter som jag samlat på mig genom åren. Det luktar ungefär som regn och sommar, och himlen ser ut som rosa sockervadd.





Ph. 1: Gammal bild på mig som Cajsa knäppte.

Ph. 2: Min mamma har köpt massor av hallon, och jag har tryckt i mig cirkus en liter. Mums fillibabba som min bror så fint skulle ha sagt.