Förra året någon gång skrev jag det här i ett anteckningsblock jag brukar kladda ner tankar i:

Jag är inte riktigt säker på vad som händer med mig längre. Det känns inte liksom som jag är jag längre, utan mer som en utomjording som svävar runt någonstans långt borta. Kanske är jag ett eko av vad som brukade vara.

Jag har haft på musik på högsta volym för att jag behöver ord från människor, fast inte ett endaste fastnar och jag förstår ingenting längre.

På min hand skrev jag "Plats från vilken ingen återvändo finns." men det försvann då jag satt alldeles för länge i duschen och försökte vakna från det här, så nu har jag inte ens någon slags påminnelse. Fast kanske är det ändå bäst så, för jag hoppas att det var en lögn.

J.K. Rowlings beskrivning av depression här nedanför förklarar varendaste tanke som susat genom min hjärna den senaste tiden:

"The absence of being able to envisage that you will ever be cheerful again. The absence of hope. That very deadened feeling, which is so very different from feeling sad."